Direktlänk till inlägg 22 maj 2009

Då var det Fredag morgon. Ser mycket moln på himlen nu när jag kikar ut.
Det ser mulet ut och lite regndroppar sitter som pärlor på balkong fönstren.
Ni tycker säker att det låter lite konstigt när jag säger att jag älskar då det är regn, blåst och riktigt ruskigt väder ute. Då trivs jag som fisken i vattnet. Det har jag alltlid gjort.
Väderfenomen har fascinerat mig enda sedan jag var liten.
När det åskade och blixtrarna var riktigt kraftiga,
det första vi gjorde i vår familj var att min mamma körde fram bilen sedan åkte vi över gården till grann huset där min mormor bodde då hon levde.
Vi hämtade upp henne. Hon kom alltid utspringandes i ösregnet.
Jag tryckte på biltutan så att hon förstod att vi väntade på henne.
Det var vår åsk signal så att säga. Sedan satt vi alla tre i bilen och väntade på att det skulle sluta åska. Jag älskade att sitta där i bilen med mamma och mormor och vänta ut åskan.
Blixtrarna kunde slå ner i närheten men vi satt skyddade där i bilen.
Helt fantastiskt tyckte jag att det var. Ibland så somnade jag men oftast var jag klarvaken och helt upptagen med att följa himlens teaterföreställning. Vi satt ju på första parket. Det kunde inte bli bättre. Det här gjorde vår familj varje gång det började åska.
Det tog kanske 15 minuter innan åskovädret hade dragit förbi så det blev alldrig så värst länge vi fick sitta där.
Det är nog det som jag tyckte och tycker än i dag är tråkigast.
Att när det väl börjar åska så är det över så fort.
Att följa hela väder fenomenet från att ha varit en vanlig eftermiddag med regn och blåst till att sedan se hur mörka moln samlas och växer sig starkare, lägger sig som ett täcke över havet för att sedan explodera ut blixtar. Härliga knallar som far genom luften med dunder och brak.
Jag kunde sitta länge i fönstret där hemma och titta ut när det regnade.
Följa noga i detalj alla som cyklade hem från sina jobb eller om jag kände igen någon kompis föräldrar som körde förbi. Vårat hus låg precis vid vägen och alla de klasskompisar som bodde i de områden längre bort körde förbi där varje dag. Då ville jag inte missa dem när de körde hem vid 17.00 tiden efter jobbet. Om de såg mig i fönstret så brukade de alltid tuta på mig och vinka. Tänk vad mycket man endå kommer ihåg från då man var liten grabb. Rätt så roliga minnen faktiskt.
Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se