Varje dag så ser jag mammor och pappor som är ute och går med sina bebisar i små barnvagnar. När jag går på stan så är det barn och föräldrar överallt. Jag blir lite anvundsjuk eftersom jag också skulle vilja ta hand om ett barn. Det är nog en speciell känsla att ha barn. Om jag skulle få önska så skulle jag vilja adoptera ett gatubarn från Brasilien.
Jag kommer så tydligt ihåg när jag gick på gymnasiet i Falkenberg.
Då skrev jag en uppsats om gatubarnen i Rio de Janeiro.
Dessa killar och tjejer lever ensamma ute på gatorna eller nere i kloakerna. De flesta sniffar lim för att orka med att leva. De livnär sig på att samla grejer som andra har slängt eller de småjobb som eventuellt dyker upp.
Det är så tragiskt att se hur dessa, många gånger föräldralösa barn får klara sig helt och hållet själva. Ingen hjälper dem eller tar hand om dem.
Det var då som jag fick tanken att börja jobba som hjälparbetare.
Jag ordnade så att jag fick ett fadderbarn i Brasilien.
Min mamma och jag skickade pengar och vi fick några bilder på den killen som var vårt fadderbarn. Det var kul och ingav en speciell känsla hos mig, kommer jag ihåg. Jag la hela projektet åt sidan eftersom han återfick kontakten med sin mamma.
Jag känner att alla föräldrar är lyckligt lottade som får ta hand om sina barn. Det är inte alla som kan få barn eller som lever tillsammans med någon partner. Alternativet finns naturligtvis att adoptera men det är svårt att få igenom ett sådant beslut. Speciellt om man är ensam man.
Då krävs säkerligen särskild behörighet. Jag har inte kollat upp sådana saker eftersom det inte har varit aktuellt över huvudtaget men tanken finns där i alla fall. Att få ge kärlek till ett barn och se barnet växa upp måste vara helt fantastiskt.
Monika
7 juni 2009 21:58
Det finns barn i hela världen som lider och rent materiellt har våra svenska barn det oftast bra, en del alldeles för bra. Även de barn som enligt vårt sett att kalla för fattiga behöver i alla fall inte svälta eller att leva utan bostad eller att ha en vuxen som tar hand om dem. Trots detta detta finns det många barn i Sverige som behöver hjälp liksom de brasilianska barnen. Även om man inte så ofta adopterar svenska barn behövs engagerade vuxna som ställer upp som kontaktfamiljer eller kontaktpersoner. Dessa kan väldigt ofta hjälpa barn och unga till ett värdigt liv och som utan denna hjälp i värsta fall hamnat i kriminalitet eller som drogmissbrukare. Ta kontakt med socialtjänsten i din eller någon grannkommun för mer information.
http://www.garnmoster.blogspot.com
Anki
7 juni 2009 22:55
Blir så ledsen i mitt hjärta när jag läser om gatubarnen,man skulle vilja ta dessa barn till sitt hjärta.Ge kärlek,tröst eller en famn att känna sig trygg i.
Kommer att besöka din sida ofta.
Kram till dig fina människa.
http://www.iknas.blogg.se
sara
7 juni 2009 22:56
Gillar ditt inlägg mkt!!
Du har fina tankar, värderingar och verkar ha mkt sunt förnuft!
Vi har ett fadderbarn från vietnam. Kanske en droppe i havet, men många bäckar små...
http://sara1980.bloggagratis.se
Annika
8 juni 2009 00:05
Vet du vad Oskar??
Du har så rätt!
Min värld som består av ett organiserat kaos med fyra små barn.
Aldrig lugn och ro.
Fullt upp. Hela tiden.
Ibland är det svårt att ha orken att räcka till.
Överallt...jämnt och ständigt.
Men när jag läser dina rader så inser jag ju att jag ibland tar alla mina barn och all min lycka för given.
Jag skall tänka på dina ord och njuta mer.
*lovar*
Sköt om dig!!
http://acka.bloggagratis.se
Gitte
8 juni 2009 16:12
Du har så rätt Oscar. Det är ett previllegium att ha barn, tyvärr glöms det bort i vardagen och alla svängar upp och ner, som man får vara med om när de växer upp. Tacksamhet är något som ibland inte riktigt "hinns" med eller som kommer i skymundan. Och sett ur perspektivet att det finns så många barn i världen som inte får sina behov tillgodosedda eller individer som inte har upplevt att sätta ett barn till världen gör att jag känner skam för att jag tar varje dag för given och för att jag inte är bättre på att visa kärlek eller uppskattning varje dag till mina barn. Jag hoppas att de ändå känner att de är det bästa jag har och det jag värderar högst. Men efter att ha läst ditt inlägg så känner jag verkligen att idag är det jag som talar om för dem hur det ligger till, att mamma älskar dem mer än livet självt. Utan dem vore livet meningslöst tror jag... även om jag har massa andra människor som jag mött på min väg genom livet.
Du är en värdefull person Oskar, och jag behövde någon som gav mig den här tankeställningen! Stort tack till dig! HÄLSA ALLA på huset! /Gitte
http://www.bortbytingen.bloggagratis.se
L-A
11 juni 2009 00:20
Att ta hand om ett barn är det finaste man kan få äran att göra. Jag har själv en adopterad jänta från Kina. "Tilde"
Men jag jobbar även på en skola som skolvaktmästare och ser hur många svenska barn far illa utan det vuxnas stöd. Man är som en extra pappa åt "strulkusarna". Alla barn behöver vuxna, MEN det är synd att man som MAN och vill hjälpa och vara med barn skall klassas endera som idiot eller pedofil.
En man eller kille har minst lika mycket kärlek att ge till barn. Om man här i sverige vill hjälpa barn så kan man kontakta scoialtjänsten i sin kommun och önska att få bli stödförälder. Det finns många barn, vuxna som skulle behöva lite avlastning.
