Äntligen säger jag bara! I dagens artikel på Svenska Dagbladets Hemsida kunde jag läsa att Human Rights Watch lagt fram en ny rapport precis dagarna innan president Barack Obama besöker Kina. De uppmanar regimen att upphöra med de "svarta fängelserna". Kineser bortförs nämligen på rutin av myndigheterna och spärras in under lång tid, ibland månader. Där de blir fysiskt och psykiskt misshandlade. Asienchefen Sophie Richardson säger att de här svarta fängelserna finns på många ställen i Kina och speciellt i Peking. Kunde även läsa hbl.fi deras hemsida en liknande artikel publicerad samtidigt, att det kan finns enbart i Peking över 50 svarta fängelser. Skrämmande!

Nu vädjar Human Rights Watch till president Barack Obama i sin rapport att regeringen i Kina måste agera snabbt och stänga dessa anläggningar. Det är sådan här anläggningar och ännu större koncentrationsläger/arbetsläger som används. Det här inslaget från CTV Newsnet är chokerande och avsöljar verkligen hur hemsk situationen faktiskt är i Kina just nu. Organstölder äger rum ideligen och äntligen har människorättsadvokater och organisationer börjat avslöja detta i allt större utsträckning. Vilket jag tycker är enormt bra. Nu äntligen börjar det hända något. Den kinesiska regimen måste omedelbart upphöra med detta omänskliga tillvägagångsätt de använder sig av. Det går emot alla mänsliga och moralisk principer som vi har här i världen. Detta påpekar även Human Rights Watch (DN.se) och ett stort flertal andra organisationer och ledare runt om i världen  Vi får hålla alla tummarna för att Barack Obama vågar ta upp detta när han möter Kinas president. Om han inte vågar detta och inte står upp för mänskligheten så är det mycket illa tycker jag. Ni kommer att bli lika chokade som jag när ni tittar på det här inslaget från CTV Newsnet.

Vad är det man håller så hårt fast vid och kämpar mot då man tvunget måste ha kontroll över allt som händer.

Ibland har man kontroll över kontrollen. Kan det bli mer extremt, svaret är nej. Om man släpper på kontrollen så finns det risk att man tappar kontrollen och det är skrämmande! eller är det så farligt? I trängda situationer så blir det extra påtagligt hur mycket kontrollen stör och påverkar en. Antingen så håller man stenhårt fast och vägrar släppa taget ens en aning eller så släpper man lite i taget. Det blev så påtagligt i dag. När man börjar släppa kontrollen så släpper även allt kaos som pågår inombords. Det var inte så farligt faktiskt. Man överlever och trots detta så gör man inte bort mig helt och hållet. Kändes helt okey faktiskt. Det går att behålla sinnesron. Det är inte nödvändigt att ha kontroll över vad andra tänker, tycker eller ser på en. Det går bra vara fokuserad på sig själv. Inte så nödvändigt att hålla koll på de andra runtomkring. Man är den man är och oavsett hur de andra reagerar så är man endå trygg, så upplever jag det. Äntligen börjar det hända grejer. Tack o lov för det.

Än så länge är jag fortfarande inkvarterad på hemmaplan i mitt gamla pojkrum här hos min Mamma. Som tur är så har jag egen dusch och toalett. Håller mig på min kant och hon på sin. Vill inte skapa onödiga konflikter och störa henne allt för mycket. Den här kvällen satt vi tillsammans och kollade lite tv. Det var något matprogram och sedan Bonde söker fru. Det ringde ideligen i telefonen och sedan blev det en och annan "utskällning" eller tillrättavisning. Dessa mammor, säger jag bara. Jag vet att hon vill mig allt väl men det kan bli lite för bra ibland också. Tjat tjat och kanske en portion till med tjat. Fast det är helt okey. Över mig i tålamod och konsten att kunna lyssna, man är ju endå mammas pojke oavsett hur gammal man en blir.

Tänk vad en kopp kaffe kan göra susen, fast det blir oftas inte bara en kopp utan ett flertal, ni kanske känner igen er!

I dag blir det 2 timmars samtal med livscoachen igen. Ser fram emot att träffa henne den här gången, det gjorde jag inte sist. Det är total exponering av sig själv och sina problem. Det är inte helt lätt att sitta där i ett hörn i en fotölj och bli granskad från topp till tå. Utfrågad och blottad. Det går inte att fly som man kan göra på andra ställen utan man tvingas att sitta kvar och möta sig själv trots att det är obehagligt. När man börjar rota i det förflutna så kommer minnen, känslor och bilder fram som man inte vill ta tag i eller veta av. Det är där hon verkligen sätter mig på pottan. Hon går ännu djupare när jag väl  har fått fram några, då gräver hon mer och mer. Allt ska komma upp till ytan så att jag tvingas känna det som jag kände då för 10-20 år sedan. Hon vet verkligen vad hon gör. Här kan man inte spela tuff och hård med henne. Hon ser igenom och man blir liten som ett barn på nytt. Några gånger då jag besökte henne var jag riktigt irriterad och ville bara gå hem. Du får inte gå hem sa hon då. Du ska sitta kvar oavsett hur jobbigt det blir. Du kan inte fly från dig själv hela livet. Du måste reflektera över vilka känslor du går och bär på säger hon ofta.

Återkommer senare. Nu har blogghumöret ökat markant och ni kommer att få se en hel del inlägg från om med idag.

Tja ba!

Kommer så tydligt ihåg när jag gick i 4:e klass. Alla i klassen ritade mycket, både på lektionstid fast även på rasterna. Tjejerna tecknade hästar och söta saker. Killarna ritade med blyerts både bilar och gubbar av alla de slag. Vi var en tre fyra stycken killar som ofta satt tillsammans och gav varandra inspiration. Min kompis var inriktad på att rita en speciell bil, en så kallad monstertruck fast i mindre upplaga. Den skulle vara röd och med enorma däck och stötdämpare. Han målade den bilen under flera år. Om och om igen. Det var hans dröm att få skaffa sig en sådan bil. Såg den här klasskompisen för några månader sedan. Vet ni vad han hade för bil. En precis likadan bil som han under flera år hade tecknat när vi var små. Konstigt, men thats destiny! Hans dröm gick i uppfyllelse.

En annan klasskompis och jag vi målade rymdkrig mellan onda och goda krafter. Så kallade Starwars. Sjärnornaskrig. Vi kunde sitta i timtal och updatera våra teckningar med nya vapen och starkare befästningar så att vi var förberedda oss inför ett anfall från fienden. De här ritandet pågick under 3 år tror jag om jag inte minns fel. Det var Starwars för hela slanten. Det har alltid funnits något magiskt med att bygga upp en styrka, oavsett om det var en "fantasi" krigare eller kampsports hjälte. Att förbättra sin karaktär genom hård träning och mentalfokusering. Bli bättre och kunna försvara sig själv och andra. Bli en hjälte och åstadkomma något. Det har alltid varit ett mål som jag haft sedan jag var liten, konstigt nog. Att bli en hjälte.

Den här trailern är till en film som jag hittade på youtube.

Inledning tycker jag är superbra. Lyssna till vad den äldre mannen säger till den yngre killen i rullstol. Han får inte ge upp. Så fall ger han inte bara upp sig själv, utan han ger även upp på sin syster. Han var en krigare, en kämpe. Var han villig att ge upp detta på grund av något mentalt hinder. Mycket intressant att få veta om den här killen lyckas vända något negativ till något bra och lyckas med sitt uppdrag. Ska hyra filmen om jag får möjlighet till det någon dag. Det här sådan här sorters filmer som jag älskar. Filmer som handlar om någon speciell person som får hjälp att vända sitt liv. Får kämpa för sin överlevnad och ända in i det sista så vet man inte hur det ska gå. Magiskt säger jag bara!!!

Det är sådan här filmer som Karate Kid som jag levt på under min uppväxt. De har verkligen gett närig åt själen och fått än att kämpa för att kunna nå det man önskar och drömmer om.

Låten är bara så grymt bra. Den är också så sann. Den gäller oss alla.

YOUR THE BEST, AROUND - NOTHING IS EVER GOING TO KEEP YOU DOWN. Precis!!!!

Varje gång jag ser det här klippet då Daniel san är på mattan och han har förlorat hoppet helt och har svåra smärtor. Då komer Mr.Miagi fram till honom och säger de magiska orden som får mig att börja rysa varje gång. Han säger till honom att hålla sig fokuserad och inte förlora tron på sin inre kapacitet. Inte låta rädslan ta över utan använda sig av sina inre resurser som han lärt sig och vet att han kan. Såg den här filmen för typ 6 år sedan på video och fick gåshud då också fast ännu mer. Det är något magiskt med just den här scenen.

Det är först när han till 100% litar på sin egen förmåga som det går bra. Det är då som hans visdom och kunskaper kommer till aldra bäst nytta.

Vad är det som gör att en människa säger till sig själv- Det är något fel på mig! Jag är inte värd att älska! Ingen tycker om mig! Den här inredialogen pågår år ut och år in. Vaför gör man såhär mot sig själv? Den magiska frågan som jag söker svar på, är den här. Hur gör man för att förändra den här inre dialogen så att man resonerar så här med sig själv istället dag och natt - Jag är helt okey som jag är! Jag är värd att bli älskad! Alla tycker om mig!

Hur lyckas man förända sin mentala inställning till att bli positiv istället för destruktiv. Varför nedvärderar man sig själv och höjer upp andra människor till skyarna? Varför vårdar man sig själv inte lika ömt som man gör för andra?

Det är många frågor som jag söker svar på. Sökandet komma att fortsätta ända tills svaren ligger framför mig och blir införlivade i min kropp och själ.

Såg det här vackra klippet på en av mina favoritbloggar. Fokis.se har en super cool blogg som jag besöker dagligen. Hon är en riktigt skön tjej som har blivit en förebild för unga tjejer. Hon ordnar läsarträffar och har över 100 000 besökare varje dag. Är hon inte cool? kolla sjlälva www.fokis.se

Min andra favoritblogg är Alex Schulman. Hans pappablogg besöker jag också väldigt ofta. Han använder sig av humor och är med överallt verkar det som. Tuff snubbe.

Äntligen har jag fått iordning på sladden till mobilen. Får se om det blir några bilder den här veckan. Maybe!