Tänkte dela med mig lite av några händelser och mina tankar kring att prata i telefon. Att tala i telefon med andra människor har sedan lång tid tillbaka vara något som jag starkt förknippat med nervositet och rädsla. Jag kommer tydligt ihåg när det ringde i telefonen när jag var 10 år gammal. Min mamma svarade i telefon och hon tittade ut genom fönstret och svarade lågmält med några enkla meningar och sedan lade hon på. Hon satte sig ner vid köksbordet och min mormor satt mitt emot och de tittade på varandra. Deras blickar möttes och de förstod något som jag inte förstod. Jag bara kände att något var fel. Det var något som inte stämde. De var så tysta där de satt mitt emot varandra. Min mormor hon mumlade något och såg helt oberörd ut. Min mamma såg däremot ledsen ut och jag anade oråd med en gång.

Frågade min mamma omedelbart vad som hade hänt. Som 10 åring så vill man ha svar på alla sina frågor med en gång och jag kan än i dag se hur jag stod och trampade på stället i ivrig väntan på att få svar på min fråga. Mamma vände sig mot mig och berättade med en ovanligt lugn stämma att morfar har gått bort. Det riktigt exploderade inom mig av både ilska och sorg. Jag kände hur tårkanalerna fylldes av en störtflod av tårar och jag sa inget mer utan sprang omedelbart in på mitt rum och slängde igen dörren efter mig och kastade mig förtvivlat på sängen och grät. Det kändes förfärligt och jag grät hur länge som helst. Efter en stund kom mamma in i mitt rum för att trösta mig. Efter den dagen så förknippar jag alltid telefon samtal med något väldigt negativt. När det ringer i telefon oavsett om det är mobil eller hem telefonen så hoppar hjärtat till en aning och jag försöker lista ut vem det kan vara på andra sidan tråden. 

Därför försöker jag att utsätta mig för så många telefonsamtal som möjligt och hela tiden försöka höja svårighetsgraden. Att ringa till myndigheter är inte lika svårt tycker jag som det är att ringa till privatpersoner som man inte känner så där jätte bra. När jag ringde in till Sveriges Radio P1 för några månader sedan då det var direktsänd telefonväkteri med Statsminiser Fredrik Reinfelt, då var jag väldigt nervös. Trots att jag hade skrivit ner allt på papper och läst på så rusade hjärtat iväg och gjorde enorma frivolter kändes det som.

Jag ställde statsministern frågan men jag hade aldrig trott att jag skulle klara av detta. Jag bara bestämde mig att jag måste göra detta. Oavsett vad som händer. Ingen återvändo intalade jag mig själv. Jag sa till och med till programchefen på P1 tror jag det var, att tänk om jag svimmar där i luren och inte får fram ett ord. Han lugnade ner mig och sa att de var inte så farligt och att jag kunde vara lugn, de skulle hjälpa mig, vilket den här radioprogramledaren också gjorde. Han var ett tryggt stöd och jätte snäll.

Vad som också kan göra mig väldigt nervös är att sitta och vänta på ett telefonsamtal. Det kan göra mig hyperstressad inombords och så nervös att jag ibland inte orka vänta på samtalet utan stänger av telefonen. Om jag vet att någon person ska ringa mig "någon gång på eftermiddagen" utan att ha bestämt en fast tid, då kan jag gå och oroa mig för detta i flera timmar.  Som tur är så blir det bättre och bättre allt eftersom nivån höjs, alltså svårighetsgraden. Då blir de andra mindre svåra samtalen inte så jobbiga nu längre.

Malou Von Sivers intervjuade regissören till filmen Precious för någon vecka sedan i sitt morgonprogram på 4:an. Det var en mycket intressant och givande intervju. Regissören berättade syftet med filmen och den del av handlingen. Filmen Precious verkar vara en klockren film med en stark handling som berör. Det är sådan här filmer som skildrar verkligheten och som griper tag om än som jag älskar att titta på.

Om jag hade suttit i fängelse så hade jag antagligen också velat fördriva tiden på bästa tänkbara sätt. Ungefär som de här fångarna. Att sitta inspärrad innebär inte att livet är slut och att man bara måste sitta isolerad i sin cell hela tiden, tvärtom, de gäller att hitta på alla möjliga tänkbara lösningar för att att få ut så mycket som möjligt av vistelsen för att inte kollapsa.

Mycket fint väder idag och strålande sol hela vägen längs strandpromenaden.

Då återkom den här helikoptern idag igen. Det var några månader sen sist men nu var den tillbaks. Undra varför den landar på granntomten varje gång? Kanske e grannen som har skaffat sig en ny hobby, vad vet jag!

Här är filmen "My name is Liu Xiaotian som jag skickat in till några tv-kanaler här i Sverige. Vi får se lite längre fram vilka svar jag får eftersom jag fortfarande för dialog med några av cheferna.

Mycket fokus på Google och internetföretaget Yahoo sedan Yahoo som igentligen är rival till Google nu också givit Google sitt stöd. Google är nu ett föredöme och andra internetföretag kommer förhoppningsvis att följa i dess spår. Yahoo fick naturligtvis skarp kritik från Kina efter att ha givit Google sitt stöd. Frågan har nu uppstått hur man som internetföretag ska förhålla sig till regimen i Kina.  Förhoppningsvis kan vi få se även Yahoo lämna Kina framöver. Det vore lämpligt tycker jag med tanke på allt som skett den senaste tiden med alla spionattacker mot företagen från den kinesiska regeringen.

I artikeln på SvD reflekterar Jesús Alcalá över kulturjournalistik och tidigare artiklar som publicerats i Aftonbladet som handlade om "Israels ofrivilliga organreserver". Artikel gjorde mig nyfiken så jag läste den långa texten två gånger för att sätta mig in i vad det hela handlade om. Själva artikeln ifrågasätter olika personer om varifrån de hämtat information då de skrivit om "organhandel i Israel".

Ett citat ur artikeln som fångade mitt öga var den här " att deras unga män har fångats in och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats" Dessa ord är uttalde som jag förstår av en man som heter Donald Boström. Det som jag tyckte var intressant var paralellen till organhandeln som sker i Kina.

Organhandeln i Kina har jag bloggat om tidigare men det går aldrig att blogga för mycket om detta hemska fenomen eftersom det äger rum i skrivande stund och måste få ett slut.

På senare tid så har jag börjat läsa även långa artiklar vilket jag aldrig tidigare orkat eller intresserat mig för. Nu är det annorlunda och genoma att läsa dem både en och två gånger så förstår jag nu mycket mer vad saker och ting handlar om. Intressant!